Efter ett sjukbesök
(från "Dagsländor"  4 augusti 2009)

Har besökt en gammal vän idag. En gång i livet var han mycket mer än en vän. Men vägarna skildes, jag fann en ny livskamrat. En som inte lever längre. Min gamla f.d. mer-än-vän kommer inte heller att leva så länge till. Jag besökte honom tillsammans med vår ena dotter, på en palliativavdelning.

Även om kontakten på senare år varit tämligen sporadisk, så har den ändå funnits. Hela tiden och på något sätt nära. Det känns vemodigt att se en person så tydligt märkt av sin sjukdom och av att tiden är utmätt.

Tänk, så lite vi vet. Och så mycket vi hoppas. Men återigen upplever jag väldigt intensivt att döden är en övergång. En tröskel till något nytt. Något som kan upplevas som tragik - naturligtvis - av de som blir kvar. Som en stor sorg och saknad.

Tänk om den nya världen är minst lika spännande som den här. Tänk om vi där kommer att förstå hela meningen med vårt liv. Meningen med alla möten, alla relationer. Kommer att inse både våra tillkortakommanden och framsteg i livets skola. Tänk om vi då äntligen får förklaring till både den lycka och den olycka vi upplevt.

Tänk om vi kommer både att sörja tillsammans med änglarna över all ondska och glädjas över all godhet som också finns på vår jord.

Tänk om vi rentav bestämmer oss för att vi måste hit igen, och försöka göra allt lite bättre den gången? Reinkarnationstanken omfattas av uppskattningsvis ett par miljarder människor. Tycker jag mig ha förstått.
Så - varför inte?

Några dagar senare gjorde jag ännu ett besök, den här gången ensam.

Det kändes gott att vi kunde göra bokslut, kunde enas om att "vi var kvitt". Vi visste båda vad vi åsamkat varandra, både ont och gott. Det var okej nu. Allt kändes bra. Jag var själv så glad att jag grät av glädje över att se hur de senaste årens bitterhet runnit av, att min tidigare mycket-mer-än-vän konstaterade att nu mådde han bra, att "det är så skönt att den där griniga gubben försvunnit".

Och det hade den. Ett stort lugn och en stor förtröstan hade ersatt. Han var beredd. Den riktiga personen, den befriade och äkta kom tillsynes.
Vi insåg båda att detta var sista gången vi skulle ses i denna världen. Och vi tog ett varmt avsked.

Två dagar senare vandrade han vidare. Lugnt, i närvaro av sina barn.

Så vackert!

 

 

Upp

 

 

Ljus i ofärdstider
I skrivande stund hänger ett krig i luften. Ett krig som – förmodligen – bara kommer att göra ont värre. Huvudaktörer är USA och Irak. Oskyldiga kommer att lida, inte bara under själva kriget utan långt, långt därefter. (En oerhört liten chans finns fortfarande att krig undviks, men den tycks närmast mikroskopisk.)

Det som sker är till synes resultat av människors tankar, idéer och ideal, vare sig de är altruistiska eller egoistiska, onda eller goda, rätta eller bakvända.

Den som läst en del på min hemsida vet att jag räknar med även en "annan verklighet", en högst påtaglig dimension utöver den som vanligen uppfattas av våra "normala" fem sinnen.

Kanske är det i själva verket där, i en annan dimension, som kriget förbereds? Kanske att det åtminstone FÖRS även där? Kanske att änglarna gråter över vad som sker både där och här? Och kanske är vi som människor delaktiga även där, vare sig vi vet om det eller inte!

Samtidigt som eld och förintelse och död förbereds av människor här på jorden, så förbereder sig naturen för LIV. För förnyelse, för grönska och vårregn och blåsippor.

Jag tror, att det här är ett faktum som har något att säga oss. Död och förintelse mot liv och förnyelse.

Även naturen kan vara "ond" men bara i betydelsen människofientlig. Obarmhärtig ökenhetta och en förbrännande sol är, också de, realiteter.

Är det inte orätt av oss att se bara det ena men inte det andra?

Att bara se antingen solens livgivande förmåga, se hur den t ex lockar fram de mest underbara ting ur små hårda, förtorkade frön? Eller enbart se hur den torkar ut och förbränner allt grönt och får både djur och människor att lida på andra ställen på vår jord?

Eller att så försjunka i våld och destruktivitet, att vi inte ser det uppbyggande och osjälviska? Att bara se hur bomber faller men glömma hur inte bara det sämsta utan även det bästa hos människor lockas fram i ofärdstider?

Varenda människa på vår jord är viktig. Varenda tanke är det. Det enda de flesta av oss konkret kan göra – jo, jag menar verkligen just "konkret" – är att av alla krafter försöka uppamma ljusa motkrafter. Att verkligen se det ljus som trots allt också finns!

Det finns ingenting annat än ljus, som kan övervinna mörker! Yttre ljus, och inre!

 

Upp

 

 

Allhelgonahelg – gemenskap 
Allhelgonadag – alla helgons dag. Den dag vi speciellt tänker på de våra, som gått ur tiden. De människor vi kallar döda.

Jag har tänt ljus på kyrkogården, jag också. Mörkret föll snabbt, och de tända ljusen blev fler och fler. Människor rörde sig som skuggor bland gravstenarna. Jag tänkte på mina egna döda som ligger begravda på just den här kyrkogården. Den ena sedan decennier, den andre sedan bara något halvår. På den graven brann nu två ljus, lugnt och stilla.

Men på något sätt tog mängden ljus över, det handlade inte längre om den ena eller andra bortgångna. Jag upplevde en inte bara de levandes utan också de dödas gemenskap. Vi fanns här allihop, vi levande med våra tankar, med våra känslor och med våra lyktor och vänliga marschaller, de döda med – ja, med vad? Det vet jag inte. Vet säkert bara att.

Kan man tala om att de döda och de levande "ser" varandra? Ja, jag tror det. Det kändes så. Jag tror, att en kväll som denna, då ser de döda som begravts på denna kyrkogård även varandra.

Det är vi, med alla våra ljus, som förenar dem. Både med varandra och med oss.

Det kom en så egendomlig känsla över mig, där på kyrkogården. Vemod förstås, men även tacksamhet. Ja, tacksamhet. En stilla glädje också, en glädje med mycket saknad i. Men de känslorna var ursprungligen inte mina. Inte heller de övriga skugglika, levande gestalternas.

Nej, jag tyckte att jag upplevde de döda, deras närvaro så intensivt. Jag tror att jag kände deras ack så vemodsfyllda glädje över att åtminstone denna dag verkligen kunna nå oss som är kvar på jorden! Så många av oss ser dem inte i vanliga fall, "lever" inte med dem, har inte längre någon verklig gemenskap med dem.  

Så många döda söker kontakt med de av sina kära som är kvar i livet – men de når inte fram. Så tror jag att det är. Många av oss har inte någon känsla för en värld utanför vår egen, menar att de dödas värld inte existerar, eller att den i varje fall är helt skild från vår. "Livet är till för de levande" heter det ju. Men i kväll, då upplevde jag att det inte är hela sanningen. Livet är till för de döda också. Våra levande liv. Inte våra "sörjande" liv, utan just våra levande. Livet är till för gemenskap, gemenskap över gränser som i grunden bara är skenbara.

Sådan blev alltså min bestående känsla, min – så upplever jag det – värdefulla insikt denna allhelgonadag. De som vi kallar döda, de behöver oss. Behöver att våra varma och goda tankar följer dem på deras vandring i sfärer som för oss ännu är dolda. De vill inte förlora oss. Och vi behöver inte förlora dem. Bör inte förlora dem, för de vill oss väl. Deras förlust är också vår förlust.

Vilka ord man än må välja – den känsla av ömsesidighet, av växelverkan jag fick på kyrkogården i kväll, den vill jag vårda och vara mycket, mycket  rädd om.

 

 

Upp

 

 

För tid och evighet…  
Jag funderar över begreppet "tid". Och "evighet". Är en evighet all tid, eller är den ingen tid. Eller är den bara tidlös?

Egentligen spelar det väl inte så stor roll, vi kan kanske ändå inte fatta skillnaden – om det ens finns någon. Det enda vi säkert vet är att tid är något vi upplever här i livet, och att här är den inte evig.

Jag tänker också på hur ibland dagar, veckor, månader –  ja till och med år – liksom "bara går". I efterhand kan man väl se hur illa tiden ibland togs tillvara. Hur litet man lade märke till allt det underbara man hade. Kanske man till synes levde helt och fullt, men egentligen levdes livet mest bara på ytan. Kanske kan man också se hur mycket man helt enkelt valde att blunda för. Av självbevarelsedrift kanske? Men var det kanske fel? Borde man ha "sett" mer?

Och så upptäcker jag att än är det inte för sent! Jag kan fortfarande "se" – och upptäcka insikter jag tidigare haft för brått för att inse att jag faktiskt har.

Jag tänker över "livet" också. Om det också är "all tid" eller rentav "ingen tid"? Det vill säga "tidlöst". Tänker att det kanske är upplevelsers djup och kvalitet som är det väsentliga?

När man mist någon som stått en mycket nära och fått förmånen – jag menar just förmånen – att få följa med och se både livet och tiden gradvis liksom tunnas ut och slutligen helt försvinna, då är det mycket som klarnar.

En natt – vid en bår – insåg jag att efter vår tid på jorden, då uppenbaras evigheten. Inte en så revolutionerande tanke kanske, men det märkliga var den absoluta insikten att jag som levande är del i precis samma ”evighet”. Att evigheten – den är här och nu. Den är också i går och den är i morgon. Den är min, och den är din.

Om inte vi själva binder tiden, då är den "evig", även här på jorden. Liksom livet är, överallt. Även efter det vi kallar döden.

(september 2004)

 

 Upp

 

 

Mardrömsnatt
I natt var bokstavligen en mardrömsnatt. Jag drömmer inte mardrömmar särskilt ofta, i varje fall inte så att jag vaknar av dem eller ens kommer ihåg dem på morgonen.

Men någon gång händer det. Jag tänker inte på de där drömrnarna när man jagas av någon okänd eller där man helt plötsligt befinner sig halvklädd – om ens det – någonstans där man definitivt borde varit fullt påklädd. 

Nej, jag tänker på de där enstaka gångerna när jag vaknar badande i svett och fylld av ångest. När jag fortfarande efter flera timmar inte kan frigöra mig från drömmen.

Det finns tillfällen när en dröm färgat hela min dag. Bilderna och stämningen lämnar mig inte. Det hjälper inte att om och om igen upprepa att ”det var ju bara en dröm!”

Visserligen – men den kunde ha varit sann. Händelseförloppet kunde vara realistiskt i en tillräckligt ond värld. Kanske är världen precis så grym ibland? Ja, det är den, det är bara att med viss inlevelse lyssna och se på vilket nyhetsprogram som helst.

Det finns människor som på riktigt och dagligen lever i en sådan mardrömsvärld som jag drömde.

Och så kommer det för mig en egendomlig, ny tanke – kanske att jag i natt drömde den här drömmen åt någon annan? Kanske någon fick en natts fridfull sömn, genom att jag tog över hans nattliga mara?

Jag hoppas att det är så.

 

Upp