Det finns i alla fall myror
Sommaren är här. En ny 3G-mast i närheten gör livet tämligen outhärdligt för en av mina grannar. Hon är gravt överkänslig. Känner även av en Dect-telefon (dvs en trådlös telefon) på flera hundra meters avstånd. Och naturligtvis betraktas hon av en och annan person som ”bara knäpp”. Men det är hon inte!

Miljö och klimatfrågor är i fokus som aldrig förr. Och jordens bin lever farligt, minst sagt. På sina håll har de nästan helt försvunnit, och de få som fortfarande lever där är sjuka och visar sig vara bärare av diverse infektioner och parasiter. En regelrätt katastrof, eftersom pollineringen är en livsnödvändighet för oss alla. Men varför dör de? enbarligen är det något i vår moderna miljö som de inte tål.

Och så det här med vapentillverkning och dito försäljning. TUR att det finns SVENSKA clusterbomber som enbarligen inte alls är lika farliga som andra. Tillverkningen tycks visst vara förhållandevis miljövänlig också. – Ibland vill jag bara inte vara med längre! Inte överhuvudtaget!

Men så hörde jag på radion i morse om nya forskarrön, om myror. När det blir hungersnöd ger sig många, många tusen myror ut på vandring, för att söka föda. Men att släpa hem den till stacken har sina sidor, marken är ju aldrig jämn. Då offrar sig en del, ger sig ner i håligheterna och fyller ut dem. En liten hålighet – en liten myra. En större hålighet – en större myra. Ett betydligt större hål – flera myror kryper ner tillsammans för att fylla ut det! När alla födohämtare passerat med sina bördor tar sig de mörbultade och nedtrampade myrorna igen, larvar hem och får sin andel av den hämtade födan.

En värld med myror kan inte vara helt igenom förfärlig!

Jag kommer också att tänka på en närstående vän som föll i förundran över alla myror som han såg till synes planlöst bara irra fram och tillbaka på en myrstig. Men så noterade han en speciell, som släpade på en grön larv. Den myran var lätt att följa. Den irrade inte, trots den ojämna marken höll den stadig kurs mot stacken, som låg ganska långt därifrån. Under fem minuter tog den sig fram ungefär en halvmeter, trots den besvärliga terrängen. En halvmeter på fem minuter, det betyder en meter på tio minuter och sex meter i timmen. Min vän räknade ut att med den takten – om den nu inte sov över nånstans under natten – skulle myran vara framme vid stacken efter ca 32 timmar! Dvs vid 5-6-tiden på kvällen nästa dag! Hoppas hon blev vederbörligen avtackad när hon småningom nådde sitt mål!

Från Dagsländor 28 maj-07

 

 

Vad träden vill
Träd är värdiga varelser! Kanske ”varelser” inte är rätt ord, men de är heller inga ”ting”. Ingen död materia. Träd har liv, precis som alla andra växter. 

Men här tänker jag fundera inte om växter i allmänhet, utan om träd i synnerhet.

Det finns en vilja i ett träd. Vare sig viljan kommer utifrån eller inifrån - djupt förbunden med trädet, det är den i varje fall. Det är den ”viljan” som formar trädet, som leder det till att växa in i den form och struktur som är just det trädsläktets särmärken.

Det är den viljan som präglar in sina intentioner i fröet.

Visst är det fantastiskt att se, hur olika träd är. Se till exempel på en björk och en ek. Jag tycker björken är en kvinna, ung men vuxen. Medveten, en aning kokett – och det med all rätt – och varmt och vänligt leende mot sin omvärld. Beredd att lyssna, lugna, småprata och rentav sjunga en sång. Kunde hon förflytta sig skulle hon dansa.

Eken är en äldre man. Härdad, ärrad, stark, en enstöring som är sig själv nog. En ek skulle aldrig kunna tänka sig att dansa. Eken är mäktig, kräver viss vördnad. Han har rätt till den, eftersom han samlat på sig stor visdom och djupa insikter. En ek vet.

Bland barrträden är gran och tall vanligast. Den skog som granen bildar är mörk och tät, där trivs grön mjuk mossa, ormbunkar och blåbärsris. Det vilar en stämning av allvar i en naturlig granskog, och gärna sänker man rösten där. Vill inte störa alltför mycket.

Tallskogen är ljusare, man kan se långt, långt mellan stammarna. Mossan är inte mjuk, den är vit eller grå och torr. Ofta syns berg som går i dagen. Här behöver inga röster sänkas.

Visst är det underbart, att våra skogar så ofta är blandskogar.  

Men tillbaks till det enskilda trädet.

Forna tiders människor såg naturen som bokstavligen besjälad. De såg väsen som bodde i träd, i berg, i källor och till och med i luften. Trädandar, luftandar, vattenväsen – alla vävde och verkade de i världen och såg till att allt blev så som tänkt.

Människan tackade källans ande som gav henne vatten att dricka och trädets som gav henne frukter att äta.

Så betraktar vi inte längre världen. Men hos många finns ändå en vördnad för träd, en respekt och en insikt om att – som en pojke skrev i en skol sats – ”träden är växtvärldens kungar. Man säger ju också att de har krona.”

Något av trädets väsen kan kanske fortfarande den leva som stilla och tyst sätter sig under ett träd, lutar ryggen mot dess stam och nästan känner sig ”sjunka in” i trädet.

Sättet att se på och behandla träd säger mycket om en människa. Det berättar inte bara om hennes sätt att se på naturen, det berättar om hennes möjlighet att överhuvudtaget lyssna och leva, om hennes förmåga och vilja att förstå företeelser även utanför den egna, omedelbart nära sfären. Så som jag ser det.

De ”vilda” träden är ren natur, och människan har och har nog alltid haft behov av att kultivera naturen närmast sin boplats. En glänta, en täppa, lite blommor. En kringbygd gård med vårdträd och kanske en källa om hon bor i slättbygd. Herrgårdsparken. En staketomgärdad oas med fruktträd i villasamhället. Parken i staden. Blommor på balkongen.  

Gemensamt för all ”sann” odlingskultur är väl att den passar på den plats den ligger. Att anläggaren – vare sig det handlar om stor eller pytteliten skala – har förmåga att ta tillvara platsens möjligheter, att spela med och inte mot.

Bland det svåraste att se är hur okänsliga människor stympar träd. Tallar får inte bli höga och vackra – i stället toppas de ett par meter över marken. Granar likaså. Björkar kapas så att de inte blir mer än högst två meter höga, tvingas att utveckla en gles, grotesk häxkvast överst.

Själv känner jag en – om inte obetvinglig så näst intill – önskan att plocka fram motorsågen och befria de trädandar som kanske sitter fångna utan att kunna vare sig fly eller göra någonting för att rädda och vårda ”sina” träd.

Nej, jag varken ser eller hör några sörjande och vanmäktiga andar – eller gör jag?

Varför fylls jag av ett sådant medlidande med de här stackars träden? Inte gott att veta.

Däremot anser jag mig få viss kunskap om de här trädens människor.

 

 

 

”Nedanförmänskligt”

Så här skaldar Gustaf Fröding:

Varje levande väsen säger,
om ock endast från fjärran likt människotal,
vad det är, vad det vill, vad det äger,
så av verksamhetsart som av lycka och kval,
och de ting, som ej leva, de sjunga
för de sinnen, som fatta klart,
om ock icke med strupe och tunga,
även de om sin särskilda art.

Jag har funderat en del kring de här raderna. ”Nedanförmänskliga visor” heter dikten. Nedanförmänskliga – något att tänka på i våra dagar när allt fler röster talar om att ”djur har samma värde som människan” och liknande.

 

Djur har värde. Men inte ett mänskligt värde. De har värde i sig själva, utan jämförelse med människan. De har helt enkelt ett ”egenvärde”.

 

”Varje levande väsen säger … vad det är, vad det vill, vad det äger…”

 

Hur rikt skulle inte livet vara om vi förmådde fatta allt det som ”varje levande väsen” säger. Jag tror vi kan ana - och där kommer våra husdjur in i bilden. Ju bättre vi lär känna ett djur, desto bättre förstår vi vad det vill säga oss. Vi kommunicerar och kan täcka att förståelse, ofta utan både ”strupe och tunga” den bara finns där.

 

En hund till exempel, den känner av sin människas sinnesstämning. Och visst känner väl de flesta människor detsamma när det gäller ett älskat husdjur. Vi märker om något är på tok, likaväl som när tex ett hundliv bara är skönt – så ”av verksamhetsart som av lycka och kval”.

 

Ordlös kommunikation - ”fjärran likt människotal”.

Jag tror att man kan öva sina sinnen, sin förmåga att lyssna, känna, se, fatta. Jag tror att det är möjligt att verkligen lära sig förstå vad som lever och verkar i djurens rike, så olika vårt mänskliga. Förstå varför de finns. Vilken deras gift är i skapelsen. Vilken betydelse de har för vår gemensamma utveckling.

Jag tror att man på det sättet kommer till insikten att djur, de ska behandlas med respekt. Inte för att de ”är som människor” för det är de inte, utan för att de är just djur. De har inte ett mänskligt värde, men de har ett djuriskt.

 

Ett djur kan inte handla omoraliskt, som människan kan. Det valet ges inte. Djur är inte omoraliska. Inte heller moraliska. De bara är. Kattens lek med råttan är inte omoralisk. En katt följer sin natur, har inget annat val. Men tänk en gång tanken att människan för sitt nöjes skull skulle slakta grisar, får och höns på samma sätt.

Men det här var kanske en utvikning.

 

Tänk ni, om vi kunde förstå precis vad det är som räven uttrycker, örnen, duvan,. igelkotten, sorken, nyckelpigan, ja varje enskild art! Visst säger vi listig som en räv, klok som en uggla, from som ett lamm – men tänk så många tusen, ja miljoner arter det finns! Ibland anar vi – och det tror jag är en väldigt viktig aning. Rentav början till insikt.

 

Men Fröding talar inte alls bara om djurriket. Växtriket lever också, även om det varken har strupe eller tunga. Vilken artrikedom! Tänk, om vi kunde höra sången från ett eucalyptusträd, en fjällbjörk, en ek. Från blåklocka, maskros, tätört och backsippa. En sång som berättar vad vi kanske inte ens kan föreställa oss.

 

…och de ting, som ej leva, de sjunga / för de sinnen, som fatta klart, / om ock icke med strupe och tunga, / även de om sin särskilda art.

 

Jag tänker avsluta den här lilla funderingsbetraktelsen med ännu en dikt av Fröding – en som visar att hans sinne nog fattade ganska klart ändå! Inte alltid på  ”normalt” vedertaget sätt, det är sant. Men ändå klart.

 

Jag har sett dikten ”Gråbergssång” sceniskt framförd – en levelse!

Stå
grå,
stå
grå, 
stå
grå,
stå
grå,
stå
grå-å-å-å. 
Så är gråbergs gråa sång
lå-å-å-å-å-å-å-å-ång.

   

Ännu en dikt ”för sinnen som fatta klart”:

 

Ett grönt blad på marken
Grönt! Gott,
friskt, skönt vått! 
Rik luft, mark!
Ljuvt stark,
rik saft, 
stor kraft!
Friskt skönt
grönt!

 

 

 

 

Min björk och jag
Jag har ett förhållande med en björk. Ett sorts hat-kärleksförhållande. Hon – för det är klart en ”hon” – är en hängbjörk, både fullvuxen och gracil, men inte helt formfulländad. Tidigare har en gran gjort sitt bästa för att göra henne lite ensidig.

Hon växer invid min altan. Och sedd från altanen, så är hon helt igenom vacker, även i det yttre.

Varje vår när jag just har torkat rent mina hyllor och placerat några vackra ting där, placerat ut möbelgr er och tagit fram korgfåtöljerna – då finner hon för gott att generöst låta sitt vackra pollen lägga sig som en gul hinna över alltihop. Så det blir till att torka av allting igen och igen.

Björkar är oerhört frikostiga med frön också. Tusen och åter tusen lägger de sig framåt sommaren i drivor på möbler, golv och hyllor, över blommor, ja över allting. En del växter är lätt klibbiga, till exempel petuniornas blad – så de blir aldrig mer vad de varit. Sopning och åter sopning är vad som gäller. Dagligen. Björkar tappar sina hela hängen också, för övrigt! Men inte riktigt vid samma tidpunkt som de släpper sina frön…

En stor björk fäller mycket löv om hösten. Och de bör ju inte få ligga kvar på trägolvet och mögla. En bra kvast är ett måste. Fällningsperioden är ganska lång och det är bara att återigen låta kvasten gå, praktiskt taget dagligen.

Höstens och vinterns stormar river loss mängder av kvistar. Många många kvistar och mindre grenar täcker min altan framåt vårvintern.

En vår för några år sedan beslöt jag mig för att göra slag i saken.  Björken skulle bort. Jag har andra vackra björkar att titta på. Det kändes skönt att äntligen ha bestämt sig.

Men sommaren kom och björken stod fortfarande kvar, liksom på övertid. Men den skulle verkligen bort. 

Sommaren blev varm. Ovanligt varm. Att vistas i solen under dagtid var inte att tänka på, såvida man inte befann sig på en badstrand förstås. Och min altan ligger rakt i söder.

Vid middagstid börjar björken ge en sådan där lätt genombruten skugga som bara en björk kan ge! Skuggan flyttar sig sedan under dagen – alltid finns både en plats i solen och en i lättare eller mörkare halvskugga. Bara att välja.

Jag funderade. Ett parasoll kan ju vara vackert, det också. Det finns stora och generösa i naturfärgat tyg, till exempel. Men så jämförde jag ett parasoll med min björk – och då gick jag ut och kramade björken!

Hur kunde jag bara tänkt tanken att byta ut henne mot ett parasoll?

Nu är det alldeles snart dags igen. Våren är här, altanen håller på att möbleras, allt torkas rent och dynor tas fram. Och då, precis då, så kommer min björk som just igår började grönska så vackert att låta sitt gula frömjöl sväva över alltihop. Det kommer att täcka minsta skrymsla. Undrar om alla björkar är lika generösa? Jag har aldrig sett något liknande.

Jag kommer i år precis som alla andra år att banna och undra om det verkligen ska vara nödvändigt med så mycket pollen. Jag till och med nästan hotar. Men hon, den inställsamma varelsen, hon bara ler och låter grenarna svänga och frömjölet flöda. Och så påminner hon mig. Ber mig tänka på de varma sommardagarna, på det silade ljuset, på det stilla suset när de långa, sirliga grenarna lätt sveper i vinden.

Och jag vet. Vet själv och vet att hon också vet – aldrig kommer jag att såga ner henne! Hon står ut med mina bannor och mitt klagande, och jag med hennes skräpande. Hon gläds åt att jag ser hur vacker hon är och jag är så tacksam för den ljuvliga skugga hon ger mig när jag som bäst behöver den.

Jag tar tillbaks det där jag skrev i början, om hat-kärleks-förhållande! Jag tror det är ett äkta kärleksförhållande vi har! Ett riktigt äkta, där det handlar om att både få och ge. Om att trots vardagens gräl och gnabb ändå känna djupt och varmt. Kanske att ”respekt” är ett nyckelord? 

Tillbaka