Samtal – diskussion
Vad är ett samtal, och vad är en diskussion? Ungefär samma sak, säger nog de flesta. Det säger även mitt synonymlexikon.

För inte så länge sedan deltog jag i ett dagslångt arbetsmöte där ett par diskussioner var inlagda i programmet. På frågan om någon hade synpunkter eller förslag till ändring i dagens upplägg reste sig en man och sade:

- Ja, jag vill att "diskussion" överallt i programmet ändras till "samtal".

En konfunderad mötesordförande menade att det kunde man ju naturligtvis göra… Men hon såg ut som ett frågetecken.

Egentligen var den här mannen klok.

Samtal och diskussion är inte samma sak.

En diskussion kan möjligen vinnas. Det handlar om att vara laddad med argument. Motparten bör om möjligt bringas till insikt om att det är jag som har rätt! Att hans åsikter är oövertänkta och fel. Eller åtminstone ska han bli mållös och inte hitta fram ytterligare motargument förrän möjligen i efterhand. Vem har inte upplevt att den riktigt bra och dräpande repliken, den kommer man på först när det är för sent.

En diskussion slutar i allmänhet med att alla tycker ungefär likadant efter som före. För ingen har egentligen lyssnat.

Ett samtal kräver mer tid än en diskussion. Ett "samtal" där det handlar om att få den andre att inte ha mer att säga - det är inget riktigt samtal. Nej, det goda sam-talet (medveten avstavning) kräver just att man också lyssnar. Att man inte bara väntar på att den andre ska tystna så att man kan få slänga in sin egen synpunkt.

Det är därför ett samtal tar tid. Det kan ta en stund att ta till sig det någon annan säger, låta det sjunka in och finnas med i det egna svaret. Eller i den egna motfrågan. Att försöka "tala sig samman". För det goda samtalet innehåller frågor, inte bara påståenden. Inte retoriska frågor som är så vanliga i diskussioner, utan uppriktigt menade. Ett sam-tal kan leda till sam-förstånd - även om man i sak inte alls är ense!

Ett samtal kan ingen vinna. Fast egentligen är alla vinnare i den meningen att de upplevt något nytt, tagit till sig något som vidgat den egna vyn.

Visst kan man hävda att jag här talar om debatt snarare än om diskussion i gängse mening. Det gör jag kanske. Diskussion ligger möjligen någonstans mitt mellan, men har en väldig slagsida åt debatthållet.

Tänk, så många gräl och missförstånd som kunnat och framdeles kanske också kan undvikas genom att inte tillåta ett samtal att via diskussion utvecklas till debatt! Både i större och mindre sammanhang.

En diskussion kan handla om precis vad som helst. Till exempel om vilken färg som är vackrast, grön eller röd. Leder ingen vart. Ett samtal däremot kan handla om det rödas och det grönas olika kvaliteter, hur den ena eller andra personen upplever den, i vilka sammanhang naturen använder dem osv - ett samtal kan leda i stort sett hur långt som helst! Stimulerande, inte bara för intellektet.

Men visst är det skönt att det finns något som heter "prat" också! Och visst livar det upp med en och annan både diskussion och debatt! Självklart!

-  Jag ser det gärna som att samtalet är grunden, det som verkligen leder framåt.
-  Pratet är kitt och fogmassa. Eller ”kött och potatis”.
-  Diskussionen - tillvarons basilika, mynta och salvia.
-  Debatten är kanske cajennpeppar och het pfeferoni.  

Med andra ord - alla ingredienser är viktiga även om en del bäst mäts i liter och andra med kryddmått.

21 september 2004

 

Upp

 

Det här med webb…
Vad gör egentligen Internet med oss som personer - det undrar jag ibland. Lockar det fram sidor som förut inte fanns? Njae, det tror jag inte. Men en sak är säker – i "riktiga världen" möter jag aldrig sådana utfall, sådan illvillighet och sådan genuin lust att såra och göra illa som jag då och då noterar på nätet.

Är det den möjliga anonymiteten som gör det? Men den är i så fall fiktiv. Att vi lämnar elektroniska spår vet vi vid det här laget, men även genomsnittsanvändaren känner efter en tid igen sina löss på gången, som uttrycket lyder. Språket förråder, framtoningen likaså. IP-nummer visas för t ex ett forums eller en gästboks ägare. Och någonstans, på något ställe eller på något sätt förekommer "den anonyme" även med sin rätta identitet. (Det gör för övrigt även jag.)

Det här är ju inga nyheter - men varför tillåter så många sina allra sämsta sidor att i all sin nakenhet visas upp på kända och okända människors bildskärmar runtom i landet, för att inte säga i världen? Känns det bättre efter den exponeringen? I så fall anser jag att den känslan är ännu mer fiktiv än anonymiteten!

Det är inte mänskligt att enbart vara "god", att ha uteslutande bra sidor och goda anlag i sin karaktär. Men jag tror att för varje gång ens bättre jag vinner en seger över ens sämre jag så blir man lite, lite bättre som människa. Omvänt blir man lite sämre för varje gång man tillåter det "sämre jaget" att ta överhanden. Och i grunden mår ingen väl av att försämras!

Det är ju så med ord – de kan aldrig tas tillbaka. Sagt är sagt, skrivet är skrivet och sårat är sårat. Ånger, förlåtelse, förringande, glömska - ingenting kan ändå göra gjort ogjort. Allt sätter spår, både hos den som utslungar orden och hos den som tar emot. För all del även hos den som "bara noterar".

Det här kan låta riktigt ruskigt, men jag tror ändå att det är precis så det är.

Men – saken har en positiv sida också! Vänliga ord, ord av omtänksamhet, medkänsla och förståelse – de kan heller aldrig tas tillbaka! Sagt är sagt, skrivet är skrivet och gjort är gjort. Allt sätter sina spår och får följder. Någonstans, någon gång och på något sätt!

Vi borde vara mycket varsamma! Och vi borde vara medvetna om att här, på webben, här ser vi inte mottagaren av våra ord. Ser inte reaktionen, en reaktion som kanske skulle kunnat stoppa oss i tid.

Webben är inte "verklig", sägs det. Men det ÄR den! Naturen, livet på jorden har inte vi människor skapat. Men webben den är faktiskt vårt gemensamma verk, ständigt under utveckling! Tekniker och programmerare skapar möjligheterna, men det är vi, alla användare, som fyller stommen med liv och innehåll. Det är våra personligheter som uttrycker sig.

Frågan är om vi verkligen inser att det vi gemensamt skapar OCKSÅ är en verklighet. Någonstans, och på något sätt. Eller om vi här som så ofta annars gömmer oss bakom det lilla ordet "bara". "Bara" webben… Som om det skulle göra vårt personliga ansvar mindre!

21 april -04

Upp

 

Ett litet otäckt ord – bara
Det finns ett litet otäckt ord, ett skenbart oförargligt. Men det är det inte. Det är ett reducerande ord, ett mästrande ord, ett ord som förminskar det som inte borde förminskas. Ett ord som hindrar oss att se.  

Det är ordet ”bara”.

Visst kan ordet vara berättigat ibland, men snarare för att förstärka än för att reducera. – Javisst, så bara är det ju...!

Jag ska förklara hur jag menar.

Under tidig höst är naturen ett bokstavligen strålande exempel. Allt som nyss var grönt – nu är det gult, lysande, orange, rött! Vilket mirakel! Vilket skådespel! Men – vän av ordning konstaterar då ungefär att ”men det är ju bara klorofyllet som...”

Eller du ser ett fantastiskt norrsken, ser hur hela himlen lyser och lever av de färgade skyarna, de i rosa, rött, blått, grönt, vitt, turkos skimrande och sig ständigt förändrande draperier som så magiskt drar fram över oss. ”Men det beror ju bara på elektriska urladdningar...”

Den som tittat riktigt noga på en snöflinga vet, att den är ingenting mindre än ett underverk, sammanfogad av de mest fantastiska små kristaller. Men någon kanske konstaterar att ”det är ju bara en annan aggregationsform av vatten...”

Det finns en art av syrsa, som ser ut precis som ett blad. En annan art ser ut som en blomma. Helt fantastiska i både form och färg och beteende! Men det ”är ju bara för att de inte ska upptäckas...”

Exemplen kan mångfaldigas, hur många gånger som helst! Lyssna på vilken ”bara-människa” du vill!

Det enkla lilla ordet ”bara” gör helt enkelt världen och tillvaron grå. ”Bara-människan” har ofta rätt i sak, inte tu tal om annat. Men det har ”mirakel-människan” också. Ändå är skillnaden oerhörd.

Jag menar att det är så här: det som mirakel-människan ser, det är resultatet, meningen och målet. Det som bara-människan ser, det är enbart medlen, verktygen, de stoffer och processer som miraklen använder sig av!

Jag vill inte vara en bara-människa. Jag vill hålla mina ögon så öppna jag kan inför alla de mirakel som finns. Även vi själva är mirakel, för övrigt! Den som inte håller med mig kan se på ett nyfött barn. Vem kan då fortfarande säga ”bara”?

 

Upp

 

Magiska krumelurer  

Det är märkligt med bokstäver. Med skrift. Magi handlar det om, på högsta nivå!

Vi har bara 28 bokstäver. Ynkligt få, kan tyckas. Ändå räcker de till. De kan kombineras så att de förmedlar allt! Allt som en människa kan tänka! Miljoner och miljarder tankar.

Inte nog med det – någonstans kan andra människor tolka de här tankarna. Kan tyda, och förstå.

Visst är väl detta magi! Och medlet är bara 28 bokstäver!

Men det kan vara motspänstigt, det där 28-gänget. Inte vilja forma sig till exakt det man vill. Man sitter där vid tangentbordet och vrider och vänder, deletar och försöker på nytt. Å andra sidan – det måste ju gå snabbt. Det måste faktiskt det i våra dagar. Varför? Tja – "frågan måste vara fel ställd"! Klart att det måste gå fort, det inser väl alla… Tid är pengar, om inte annat.

Jag minns skrivmaskinen, tänk vilken revolution det var när radertejpen uppfanns. Att slippa sitta där och måtta med mallen och sudda i hålen. Tippex var förresten också ett framsteg.

På sin tid var förstås reservoarpennan också en revolutionerande nyskapelse – tänk, att slippa att ideligen doppa en pennspets i ett bläckhorn. Eller ännu tidigare en formerad fjäderpenna.

Men nu svävade jag iväg. Det skulle ju handla om hur tankar formulerar sig till krumelurer som någon annan kan tyda och förstå, kan återskapa till tankar.

En fantastisk process, denna till synes så självklara! Och nu sitter vi där vid våra tangentbord och ser direkt på egna skärmen hur våra tankar "ser ut" i krumelurform. I någon annans krumelurformer, för numera formar vi ju inte till våra egna (sällan ser man handskriven text). Sedan – ett knapptryck eller två. Våra krumelurer far iväg genom rymden och landar sekundsnabbt i en mailbox någonstans i världen. Eller på en webbsida.

Och då kommer kanske ruelsen – var det verkligen precis det här jag ville säga? Har jag satt ihop de där eländans och samtidigt så underbara figurerna på ett sätt som inte kan missförstås?

Någon annanstans sitter någon och uttyder, "läser de tankar" som formade krumelurkedjorna. Och ibland inträffar miraklet – mottagaren tolkar tecknen precis så som var avsett.

Hm – nu märker jag att jag hittills mest tänkt på "vackra" krumelurer. Det är kanske bara då som den rätta förståelsen kan upplevas som ett mirakel?

Men alla tankar är inte vackra. Inte alla krumelurkombinationer heller. Naturligtvis inte. Vem kan för övrigt definitivt avgöra vad som är vad.

Här kommer försåtligheten in. Krumelurer kan uppenbara, krumelurer kan dölja. De kan till och med uppenbara mer än den skrivande avsåg.

De ger upphov till bilder, till föreställningar hos den som dechiffrerar. Jag tror, att något av personligheten alltid följt med, alltid finns där bakom, men inte alltid är så lätt skönjbar. Den som satte ihop "krummisarna" kanske ville vilseleda? Kanske inte ville ge något riktigt sant? Kanske ville ge en vrångbild, en retuscherad bild, en förfalskning?

Är krumelurerna inte så många, då kan de nog luras. Men ju fler de blir, desto tydligare träder en sorts bakgrundsbild fram ur diset.

Vart jag egentligen vill komma? Mest ville jag nog bara skriva ner några tankar. Några tankar om hur otroligt fantastiska dessa bokstäver, dessa tecken är. Hur skrivna tecken i vår moderna tid i så stor utsträckning får ersätta de talade orden. Om hur avslöjande de är, vare sig vi vill det eller inte.

Det är en stor gåva den fått, som kan förvalta orden väl. Poeter och författare (nåja, inte nödvändigtvis alla!) naturligtvis, men även "vanliga" människor.

Men – inte alltid är de ytligt vackraste orden de i grunden skönaste.

"Vackra" krumelurer kan rymma demoner! Krumelurerna i sig är ingenting. Det är på sättet de används och mottas, som allt kommer an.

En sådan fantastisk gåva vi fått att förvalta, vi som skriver. Och det gör vi ju alla! Tänk, tjugoåtta bokstäver!

 

Upp