Teer
till nytta och nöje
Låter ”örtte” lite trist och tråkigt? Rentav höaktigt? Men så här då –
krusmynta, hjärtansfröjd, smultron och kamomill. Eller viol, timjan,
salvia, lindblom…
... rena
rama poesin!
Ett
örtte blir vad du gör det till. Milt, kraftfullt, kryddigt, rogivande,
läkande, uppiggande. Alla möjligheterna finns, mängder av örter växer helt
vilda och andra finns i de flesta trädgårdstäppor.
Även
den som bara har en balkong – det kan till och med räcka med en
fönsterkarm – kan odla någon spännande ört att komplettera med, till
exempel salvia, timjan eller citronmeliss. Men låt oss inte glömma naturens skafferi, som står öppet för oss alla. Alldeles gratis finns där massor att hämta. Både för dagens te bryggt på färska örter, och för att torka till vintern.
Teer
som anses ha medicinsk verkan
KAMOMILL exempelvis ger ett gott te som mycket väl kan drickas bara på
grund av sin smak, men det har också en medicinsk verkan. Det lugnar
magen, motverkar inflammationer i urinvägarna och har en reglerande verkan
rent allmänt på tarm- och magåkommor, säger örtaböckerna. Men kamomill ska
inte koka – då blir resultatet en dekokt som kan verka som kräkmedel!
Viktigt är också att inte
ta fel, om man plockar själv. Släktingen baldersbrå trivs på samma mark,
ofta växer de till och med tillsammans.
KUMMIN är bra mot gasbildning. ANIS och FÄNKÅL verkar ungefär som kummin,
och är även goda smakgivare i andra teer. Fänkål verkar dessutom
slemdrivande.
MASKROS är en annan känd
läkeväxt, både rot, blad och blomma kan användas. Vanligast är dock roten.
Rekommenderas vid förstoppning och gallbesvär.
HUMLE ger ett te som är bra vid sömnbesvär, liksom blommor av ljung. Den som har lätt att få urinvägsinfektioner kan förebygga genom att dricka te av LIngonblad, sägs det.
Ett värmande och bra
förkylningste kan man laga av TIMJAN, LINDBLOM och ISLANDSLAV. Gärna också
lite SALVIA som är särskilt välgörande för en ond hals, sägs det.
Hästhov
får inte säljas numera, men plocka själva kan vi fortfarande göra. I
mindre doser, t.ex. i ett par-tre koppar te dagligen under någon vecka
fungerar bladen utmärkt och når inte alls upp till några kritiska mängder.
De har en slemlösande verkan.
Andra örter med medicinsk
verkan – som man kan plocka ute i naturen på mer eller mindre kultiverad
mark – är ÅKERFRÄKEN, RÖLLEKA och BRÄNNÄSSLA. Tillsammans är de här
örterna bra för nästan allting, hävdas det ibland. De ger ett te som kan
drickas dagligen, men för smakens skull krävs också förslagsvis
pepparmynta.
Det finns i bokhandeln och på biblioteken en hel del intressant om örters medicinska användning, både moderna böcker och sådana som mer utgår från ett folktro-perspektiv. Förvånansvärt ofta sammanfaller rekommendationerna, även om inte förklaringarna alltid gör det.
Sällskapsteer
SMULTRONBLAD ger ett milt och gott te. Blad av KÖRSBÄR, JORDGUBBAR,
ÄPPLEN, HALLON och SVARTA VINBÄR bör absolut provas!
I skogen hittar man på
många håll halvt igenvuxna gläntor där det alldeles uppenbart legat ett
litet torp en gång för länge sedan. Ofta står där några halvt förvildade
fruktträd. Aplar och körsbärsdungar. Kanske också gamla vinbärsbuskar.
Sådana här ställen är
vanligare än man tror. Vilken rikedom! Bara att plocka så mycket teblad
man vill!
Ett och annat björkblad är
gott i teblandningen och varför inte ett daggkåpeblad. På hösten kommer
nyponen. En ren skönhetsupplevelse är det att lägga ner några rosenblad i
tekannan. Blåklint och ringblomma kan gärna få bidra med lite färg från
sina blommor. För ögat mer än för gommen.
En hel del KRYDDOR är
utmärkta smakförstärkare och karaktärsgivare i olika örtteer. Varför inte
prova lite försiktigt med SALVIA, ROSMARIN, olika MYNTASORTER och
naturligtvis – mindre försiktigt – med CITRONMELISS.
Även
mer exotiska kryddor provas med fördel, exempelvis KARDEMUMMA och
KORIANDER. Några droppar citronsaft i det färdiga teet kan göra underverk.
Torkade APELSINSKAL – ekologiskt odlade – är trevliga att använda ibland.
Men de bör få koka en stund om de ska ge ifrån sig någon smak. Även
torkade ÄPPELSKAL – obesprutade – och till och med kärnhus som blir över
ibland vid matlagning eller bak kan torkas och användas.
Ju rikare fantasi, desto
godare och mer omväxlande teer, det förstår man då man lyssnat en stund på
en som älskar örtte.
Den riktigt modiga provar
med en doft ingefära, en anings muskot, en antydan av kanel. Men då
åstadkoms kanske ett te som mer lämpar sig för en vintereftermiddag i
brasans sken än en sommarkväll i bersån.
Många vill söta sitt te, och då är honung lämpligare än socker menar de flesta (själv tycker jag dock att te i allmänhet blir godare med lite socker). Eller man kunde kanske toppa med lite slånbärssaft…
Skörd och förvaring
Växterna bör plockas på
morgonen och tidiga förmiddagen, helst en solig dag. Då är de fräschast,
spänstigast och mest aromatiska.
Blad ska samlas innan
växten går i blom, i varje fall innan blomningen är riklig. Blommor
skördas just när de slagit ut ordentligt, det gäller oavsett om örterna
ska användas som te eller krydda.
Torkningen ska ske luftigt och ljust, men inte i sol. Den bör ske så
snabbt som möjligt, men inte vid högre temperatur än 50 grader. Det finns
speciella torkar att köpa, för den som torkar mycket.
Lösa
blad och blommor kan man annars lätt bre ut på papper eller tyg. Särskilda
torkställningar av nät eller korg är också utmärkta, eftersom luften då
kommer till även underifrån.
Även om stjälkarna ska
användas är det lämpligt att repa av bladen och bre ut dem för sig. De
torkar fortare och behöver då inte vänta i onödan på att bli stoppade i
burk eller påse.
Glasburkar som ställs
mörkt är utmärkta förvaringskärl. Plast är olämpligt, vanliga bruna påsar
är bättre men de bör stoppas ner i burkar med tättslutande lock, gärna
plåtburkar.
Även
om det kan tyckas praktiskt att göra teblandningen klar redan före
förvaringen, så blir det i längden roligare och mer spännande om örterna
förvaras skilda åt. En och annan favoritblandning kan man naturligtvis
göra, och även en beprövad och neutral basblandning. Den kan sedan
varieras på olika sätt.
Då
kan fortfarande inspiration och stundens ingivelse få ange styrka, smak
och eventuell kryddighet och därmed sätta piff på drycken och guldkant på
tillvaron.
Den
viktiga tillagningen BLOMMOR OCH BLAD ska bara hällas över med kokhett vatten och sedan stå och dra i minst fem minuter, upp till en kvart.
STJÄLKAR kan gott få koka ett par minuter innan de står och drar, annars
släpper de inte ifrån sig så mycket arom.
RÖTTER bör också få koka, åtminstone fem minuter.
FRÖN, exempelvis fänkål och kummin, får koka upp i vattnet och sedan dra
lika länge som blommor och blad. Större och hårdare frön kräver längre
koktid, exempelvis kardemummakärnor och koriander. Då teet är färdigt bör örterna silas av och teet slås på kanna eller termos.
Mer
som ”vanligt te”
Jäsningen kan ses som en sorts mognadsprocess, en process som bland annat
åstadkommer en kraftigare arom.
Lämpligt utgångsmaterial kan vara blad från hallon, björnbär, jordgubbar,
daggkåpa, mjölkört. Även blad från till exempel blåbär och lingon fungerar
men det teet bör antagligen inte drickas i alltför stora mängder eftersom
det också lär ha en medicinsk verkan.
Lämpligen kompletteras de här bladen med till exempel pepparmynta,
lindblommor, timjan, vinbärsblad och vad man eljest vill prova. Läs i en
örtabok!
För
att få igång en jäsningsprocess krävs en viss mängd, lämpligen minst ett
kilo blad. Bladen, en sort eller flera, får först vissna utan att
torka, på en varm plats, Ett halvt till ett dygn kan vara lagom
tid. Därefter breds de ut tunt, och då de börjat torka krossas de. Ett bra
sätt är att kraftigt rulla över dem med en brödkavel eller flaska. Därefter samlas bladen ihop, hårt, i en handduk eller annat tyg. De tar snabbt värme och nu börjar den egentliga jäsningen. Temperaturen i omgivningen ska vara mellan 25 och 45 grader. Om värmen blivit tillräckligt hög räcker ett dygns jäsning, annars krävs två.
Genom jäsningen blir bladen mer eller mindre brunfärgade. De ska nu
omedelbart torkas på luftigt men skuggigt ställe vid högst 45 grader.
Förvaring och tillagning är likadan som för vanligt örtte. Lycka till!
©
Berit Elisabet
juli 2002
|